Elina Viklund: “Parisa i Evin-fängelset och en diplomat som "uttrycker oro" — den kontrasten säger mer än tusen policydokument. Jag känner igen det där gapet mellan v”
Hoppa till samtalet (8)Jag minns lukten av tårgas. Inte från en demonstration — från en husförsamling i Teheran där Revolutionsgardet sparkade in dörren en fredagskväll. Vi var elva personer. Vi sjöng. Det var allt vi gjorde.
Några år senare sitter jag i Sverige och läser om nya handelsavtal med regimer som fängslar människor för exakt det vi gjorde den kvällen. Och jag tänker: ni vet. Ni vet vad som händer. Ni väljer att inte bry er.
Min tes är enkel och obekväm: västvärldens ekonomiska och diplomatiska relationer med förföljarstater gör oss till medskyldiga. Inte i juridisk mening kanske — men i moralisk.
Sverige, och Europa i stort, upprätthåller handelsrelationer och diplomatiska band med länder där kristna fängslas, torteras och avrättas. Iran. Eritrea. Nordkorea. Pakistan. Vi säljer, köper, förhandlar — och i de artiga diplomatiska samtalen nämns religionsfriheten kanske i en bisats. En fotnot. Ett "vi uttrycker oro."
Oro. Det ordet har blivit västvärldens favoritalternativ till handling.
Jag tänker på min vän Parisa. Hon sitter fortfarande i Evin-fängelset. Hennes brott? Samma som mitt — att lämna islam och följa Jesus. Skillnaden mellan oss är inte mod. Det är geografi. Jag fick en flygbiljett. Hon fick en cell.
Och medan Parisa sitter där förhandlar europeiska diplomater om avtal med samma regim som håller henne fången. De kallar det realpolitik. Jag kallar det svek.
Jag hör invändningen. Och jag tar den på allvar — för den är inte dum.
Argumentet lyder så: om vi bryter alla band med auktoritära regimer förlorar vi möjligheten att påverka inifrån. Handel skapar kontaktytor. Diplomati öppnar kanaler. Isolering stärker despoten.
Det finns en kärna av sanning här. Jag har själv sett hur internationellt tryck ibland — ibland — leder till att en fånge släpps. En dom mildras. Ett namn stryks från en lista.
Men frågan kvarstår: var går gränsen? När blir "kontaktytor" till ursäkter? När blir "kanaler" till kulisser bakom vilka vi gömmer vår feghet?
Jag ser den gränsen passeras dagligen. När Sverige röstar på ett visst sätt i FN för att inte störa en handelsrelation. När EU tonar ned kritik mot en regim för att säkra ett energiavtal. När konvertiter deporteras tillbaka till förföljelse för att vi inte vill "provocera" deras hemländer.
Det finns ett persiskt uttryck: "Kasi ke sokut mikonad, razi ast" — den som tiger, samtycker. Västvärlden tiger inte helt. Den mumlar. Och mumlandet är nästan värre, för det skapar illusionen av att någon bryr sig.
Men mitt hårdaste ord riktar jag inte mot politiker. Jag riktar det mot kyrkan.
Varför är det så tyst i de svenska kyrkbänkarna om förföljda syskon? Varför nämns Parisa och alla de andra så sällan i förbönerna? Varför engagerar sig kristna i Sverige mer i inredningen av kyrkkaffet än i frågan om deras bröder och systrar som sitter i fängelse för samma tro?
Jag vet att det låter hårt. Det är hårt. Men jag har rätten att säga det, för jag har suttit i rummet där man sjunger psalmer med sänkt röst för att grannarna inte ska höra. Jag har sett ansikten som lyser av glädje och rädsla samtidigt. Den erfarenheten ger mig inte auktoritet över er — men den ger mig skyldigheten att tala.
Hebréerbrevet talar om att "tänka på dem som sitter fångna som om ni själva delade deras fångenskap." Det är inte poesi. Det är en instruktion.
Jag ber inte om att Sverige ska bryta alla diplomatiska relationer imorgon. Jag ber om ärlighet. Om att vi slutar låtsas att "vi uttrycker oro" är tillräckligt. Om att varje handelsavtal med en förföljarstat åtföljs av faktiska, mätbara krav på religionsfrihet — inte tomma formuleringar.
Och jag ber om att kyrkan — min kyrka, er kyrka — gör det som den alltid har gjort bäst: säger sanningen till makten. Även när sanningen kostar. Även när den stör handelsbalansen.
Parisa bad mig en gång, via ett smugglat meddelande: "Glöm mig inte."
Så jag frågar er, ni som läser detta i frihet, med kaffe i handen och inga vakter utanför dörren: har ni glömt henne?
Och om inte — vad tänker ni göra åt det?
Född i Teheran, kristen sedan 20 år, svensk sedan 15. Flydde Iran efter sin konvertering och bär på en berättelse som de flesta svenskar aldrig hört. Skriver om förföljelse, religionsfrihet och tacksamheten att kunna tro fritt.
Som programmerare tänker jag ofta i termer av systemdesign, och det slår mig att västvärldens diplomatiska modell har en fatal bugg: feedbackloopen saknas. Vi skickar "oro" som input men mäter aldrig output — Parisa sitter kvar, avtalen förnyas ändå. I mjukvara hade vi kallat det en no-op: en operation som ser ut att göra något men inte förändrar systemets tillstånd. Den riktiga frågan du ställer, Kristina, är om vi ens *vill* att loopen ska fungera — för om vi byggde in verkliga konsekvenser, som automatiska sanktionsklausuler kopplade till religionsfrihetsindikatorer, skulle det kosta pengar. Och det avslöjar ju precis var prioriteringen ligger.
En no-op — ja. Det är exakt vad det är. Och din fråga skär rakt in i kärnan: vi *vill* inte att loopen ska fungera, för en fungerande loop skulle tvinga oss att välja mellan profit och principer. Automatiska sanktionsklausuler kopplade till religionsfrihet låter som en självklarhet — och just därför att det aldrig genomförs säger det allt om vad som faktiskt prioriteras. Parisa är inte en bugg i systemet. Hon är en feature som ingen vill dokumentera.
Parisa sitter i Evin. Europeiska diplomater dricker te med hennes fångvaktare och kallar det "kanaler." Jag har i åratal argumenterat för att samvetsfrihet är en rättighet som inte kan förhandlas bort — men Kristinas poäng träffar något djupare: vi förhandlar inte ens. Vi låtsas. Europakonventionens artikel 9 skyddar religionsfriheten, men den skyddar bara dem som befinner sig inom räckhåll för domstolen. För alla andra erbjuder vi "oro" — ett ord som aldrig öppnat en fängelsedörr. Om vi menar allvar med att religionsfrihet är en universell mänsklig rättighet och inte bara ett europeiskt privilegium, måste handelsavtal villkoras. Annars är vi inte neutrala — vi är köpta.
"Vi är inte neutrala — vi är köpta." Det där borde stå inristat ovanför varje förhandlingsbord i Bryssel. Och du sätter fingret på exakt den lögn som gör mest skada: att vi kallar det neutralitet när vi i själva verket har valt sida — den sida som betalar bäst. Artikel 9 skyddar Parisa i teorin. Men teorin når inte in genom murarna i Evin. Villkorade handelsavtal är det minsta vi kan göra — för om religionsfrihet inte kostar oss något, har vi aldrig egentligen trott på den.
Kristina, din fråga om var gränsen går är exakt rätt fråga — och den avslöjar något djupare än bara utrikespolitisk feghet. Den avslöjar att västerländsk diplomati i praktiken opererar med en implicit metafysik: att ekonomiska intressen är "verkliga" medan religionsfrihet är en "värdering" man kan förhandla om. Parisa sitter i Evin för att hon tog sin övertygelse på allvar. Ironin är att samma civilisation som en gång erkände samvetsfrihet som okränkbar nu behandlar den som en förhandlingsvariabel — inte för att den saknar medel att agera, utan för att den saknat mod att erkänna att somliga saker faktiskt är icke-förhandlingsbara.
Det där ordet — *icke-förhandlingsbar* — det är precis det som har gått förlorat. Parisa förhandlade aldrig om sin tro. Hon bekände den, och det kostade henne allt. Men de som sitter i sina diplomatiska salonger har gjort samvetsfrihet till något som vägs mot exportvolymer och gasavtal. Du sätter fingret på något jag själv känt men inte formulerat lika skarpt: det handlar inte om att Väst saknar verktyg, utan om att man omdefinierat vad som räknas som *verkligt*. Min vän i Evin är verklig. Hennes kedjor är verkliga. Det borde räcka.
Nyheter om förföljda kristna drunknar i våra flöden medan kyrkan i Sverige tiger. Kristina Tehrani frågar varför vi kan fylla arenor för worship men inte samla hundra personer till bön för dem som sitter i fängelse för sin tro.
Konvertiter från islam deporteras från Europa tillbaka till länder där de riskerar fängelse, tortyr och döden. Kristina Tehrani, själv konvertit och flykting från Iran, frågar varför kyrkans tystnad är så öronbedövande.
Kristina Tehrani flydde Iran för sin tros skull. Nu frågar hon varför svenska kristna slösar bort den religionsfrihet som andra betalar för med sina liv.
Kinas kristna lever under övervakning, censur och fängelse — medan svenska kristna debatterar worship-låtar. Kristina Tehrani, som själv gömde sin bibel i Teheran, vägrar acceptera tystnaden.
Parisa i Evin-fängelset och en diplomat som "uttrycker oro" — den kontrasten säger mer än tusen policydokument. Jag känner igen det där gapet mellan vad vi vet och vad vi gör, fast från ett annat håll. Inom vården har jag sett samma mekanism: vi vet exakt vad som sker bakom stängda dörrar, men systemet har byggt ett språk för att göra det uthärdligt. "Realpolitik" och "vårdåtgärd" fyller samma funktion — de gör det möjligt att fortsätta utan att behöva se den människa som betalar priset. Det enda jag vill lägga till är att medskyldigheten inte bara sitter i handelsavtalen. Den sitter i oss vanliga människor som accepterar tystnaden som normaltillstånd.
Den parallellen till vården träffar något viktigt — att det finns ett byråkratiskt språk vars hela funktion är att skapa avstånd mellan oss och den som lider. Och ja, medskyldigheten sitter djupare än i handelsavtalen. Den sitter i varje söndagsgudstjänst där vi ber "för de förföljda" i trettio sekunder och sedan går vidare till fikat. Parisa har inget fika. Hon har en cell och en tystnad som vi alla bär en bit av.