Jag minns första gången jag såg en svensk demonstration. Det var i Stockholm, en lördag i maj. Tusentals människor med plakat, megafoner, glitter i håret. De skanderade om rättvisa. Om solidaritet. Om att ingen människa är illegal.
Jag grät. Inte av glädje — av förvirring.
För jag hade just kommit från ett land där min vän Nasrin hade arresterats för att hon hade en bibel i sin väska. Inte en bomb. Inte ett vapen. En bok. Och ingen av dessa tusentals solidariska människor hade någonsin hört hennes namn.
Min tes är enkel och obekväm: Västerländsk solidaritet är selektiv. Den har favoritoffer och osynliga offer. Och förföljda kristna tillhör nästan alltid den andra kategorin.
Jag anklagar ingen för ondska. Jag anklagar för likgiltighet — och det är värre, för likgiltigheten tror om sig själv att den är god.
Varje år rapporterar organisationer som Open Doors om hundratals miljoner kristna som lever under förföljelse. Nigeria, Nordkorea, Iran, Pakistan, Indien — listan är lång och blodig. Pastorer mördas. Kyrkor bränns. Kvinnor våldtas som straff för sin tro. Men när togs detta upp senast i en svensk partiledarutfrågning? När gick en krönikör på Aftonbladet i polemik om de kristna som försvinner i Nigeria?
Tystnaden är inte neutral. Tystnaden är ett val.
Jag har suttit i svenska fikarum och hört människor prata passionerat om förtryck i Gaza, i Tibet, i Myanmar. Och de har rätt — förtrycket där är verkligt och förtjänar uppmärksamhet. Men när jag nämner kristna i iranska fängelser blir det tyst. Inte fientligt tyst. Bara... ointresserat tyst. Som om ämnet inte har tillräckligt med kulturellt kapital för att vara värt engagemang.
Och det är precis problemet.
Det starkaste motargumentet känner jag väl. Jag har hört det dussintals gånger: Kristendomen har historiskt varit förtryckarens religion. Kolonialism, korståg, inkvisition. Varför ska vi gråta över den mäktigas lidande?
Jag förstår den invändningen. Den har historisk substans. Kyrkans maktmissbruk genom århundradena är verkligt och får aldrig relativiseras.
Men här är det intellektuellt ohederliga: att låta historisk skuld göra nutida offer osynliga. Den kristna bonden i norra Nigeria som ser sin familj mördas har inget med påven Urban II att göra. Nasrin i Teheran har aldrig satt sin fot i en kolonial katedral. Att neka dem solidaritet på grund av kyrkohistorien är som att neka en judisk flykting hjälp för att Israel existerar. Det är en logik som kollapsar vid första beröring med en verklig människa.
Förtryck definieras inte av förtryckarens historia. Det definieras av den förtrycktes verklighet. Här. Nu.
Det handlar inte om att kristna förtjänar mer medlidande än andra. Det handlar om att de förtjänar lika mycket. Och just nu får de inte det.
I Sverige har vi ett ord vi älskar: alla människors lika värde. Det står i vår grundlag. Vi upprepar det i skolor, i politiska tal, på affischer. Men om det bara gäller människor vars lidande passar vår kulturella bekvämlighet, då är det inte ett värde — det är en estetisk preferens.
Jag vet vad det kostar att tro i hemlighet. Jag vet hur det känns att be med stängda fönster, med musik på hög volym för att grannarna inte ska höra. Jag vet hur det luktar i ett rum där man bränner sidor ur en bibelkopia för att inte bli avslöjad. Det är inte metaforer. Det är mitt liv innan Sverige.
Och jag vet också detta: friheten jag har nu är inte min förtjänst. Den gavs till mig. Och den förpliktar.
Varje söndag kan jag gå till en kyrka i Sverige utan rädsla. Jag kan bära ett kors runt halsen. Jag kan sjunga — med öppna fönster. Den friheten är så stor att den ibland gör mig yr. Men den gör mig aldrig bekväm. För jag vet att Nasrin inte kan göra något av detta.
Hennes namn stavas نسرین. Hon älskar poesi och Jesus. Hon är modigare än någon jag har sett på en svensk demonstration.
Så nästa gång du lyfter ett plakat som säger "solidaritet" — fråga dig själv: med vem?
Gäller det bara de offer som ditt sociala flöde godkänner? Eller gäller det också de som försvinner i tystnad, utan hashtag, utan kändisröst, utan kulturellt kapital?
Nasrin väntar fortfarande. Och hon frågar inte efter ditt Instagram-inlägg. Hon frågar om du vet att hon finns.
Född i Teheran, kristen sedan 20 år, svensk sedan 15. Flydde Iran efter sin konvertering och bär på en berättelse som de flesta svenskar aldrig hört. Skriver om förföljelse, religionsfrihet och tacksamheten att kunna tro fritt.
Inga kommentarer ännu. Bli den första!
Tusentals kristna sitter fängslade i fraktcontainrar i Eritreas öken — utan rättegång, utan tidsgräns, utan världens uppmärksamhet. Kristina Tehrani, som själv flydde förföljelse i Iran, frågar varför dessa syskon i tron inte ens finns på vår radar.
Kinas kristna lever under övervakning, censur och fängelse — medan svenska kristna debatterar worship-låtar. Kristina Tehrani, som själv gömde sin bibel i Teheran, vägrar acceptera tystnaden.
Afghanistans kristna är kanske den mest ensamma kyrkan i världen — utan namn, utan ansikte, utan röst. Kristina Tehrani frågar varför vi som har frihet väljer att titta bort.
Sveriges hatbrottslagstiftning har glidit från att skydda människor mot våld till att skydda idéer mot kritik — och den glidningen hotar varje troende medborgares frihet att uttrycka sina övertygelser.
