De kristna i Eritrea sitter i fraktcontainrar — och du har aldrig hört talas om dem

Jag minns värmen. Inte den vanliga sommarvärmen i Teheran, utan den kvävande hettan i ett rum utan fönster där vi samlades för att be. Vi visste att om fel person knackade på dörren var allt över. Jag minns hur vi viskade psaltarpsalmer, hur svetten rann och hur rädslan satt som en knut i magen.

Men vi hade åtminstone ett rum. Vi hade väggar. Vi hade tak.

I Eritrea sitter kristna fängslade i fraktcontainrar av metall ute i öknen. Utan rättegång. Utan tidsbestämd dom. Ibland i åratal. Temperaturen inne i containrarna kan nå över femtio grader dagtid och sjunka till nära noll på natten. De får minimalt med vatten. De torteras för att avsvära sig sin tro. Och de vägrar.

Det är inte 1800-tal. Det är nu. Det är idag. Medan du läser detta.

Eritrea — den glömda förföljelsen

Eritrea kallas ibland "Afrikas Nordkorea", och det finns skäl till det. Sedan 2002 har regimen under president Isaias Afwerki förbjudit alla religiösa grupper utom fyra godkända: den eritreansk-ortodoxa kyrkan (vars egen patriarch hölls i husarrest i över ett decennium), sunniislam, den katolska kyrkan och den evangelisk-lutherska kyrkan. Alla andra — pingstförsamlingar, baptister, frikyrkor — klassas som illegala.

Det innebär att tusentals kristna har fängslats enbart för att de tillhört "fel" kyrka. Inte för brott. Inte för våld. För bön.

Jag bär själv på minnet av vad det innebär att tillhöra "fel" tro i ett land där staten äger din själ. I Iran var det de hemliga poliserna. I Eritrea är det militären. Metoderna varierar, men principen är densamma: din tro är ett hot mot makten, och makten kommer att krossa dig om du inte böjer dig.

Ändå hör jag sällan Eritrea nämnas i svenska kyrkor. Jag ser inga kampanjer. Inga bönekedjor. Ingen upprördhet. Det är som om dessa syskon i tron inte existerar.

Varför tystnaden?

Den starkaste invändningen jag möter är denna: "Vi kan inte engagera oss i allt. Världen är full av lidande. Vi måste prioritera."

Och jag förstår det argumentet. Jag gör det verkligen. Compassion fatigue är något verkligt — vi bombarderas med katastrofer tills vi blir stumma. Det är mänskligt att vilja skydda sig själv från smärtan.

Men här är problemet: det handlar inte om att engagera sig i allt. Det handlar om att engagera sig i något. Och det som slår mig är att de kristna i Eritrea inte ens finns på listan. De har inte ens blivit bortprioriterade — de har aldrig blivit sedda.

En annan invändning: "Geopolitiken är komplicerad. Vi kan inte lägga oss i andra länders inre angelägenheter."

Visst. Geopolitiken är komplicerad. Men vi hade inga problem med att tala om apartheid i Sydafrika. Vi har inga problem med att fördöma Rysslands krig i Ukraina. Den "komplicerade geopolitiken" verkar märkligt nog bara vara ett hinder när det gäller förföljda kristna i länder som inte finns på nyhetsredaktionernas radar.

Låt mig vara rak: det finns en hierarki i vårt medlidande, och förföljda kristna hamnar konsekvent längst ner.

Vad jag lärde mig i mörkret

I husförsamlingen i Teheran lärde jag mig något som jag inte fullt förstod förrän jag kom till Sverige. Jag lärde mig att tro utan vittnen är ofullständig. Azadi — frihet — är inte bara frånvaron av kedjor. Det är närvaron av mod att tala.

Jag tänker på en eritreansk kvinna jag träffade i ett flyktingläger i Sudan för några år sedan. Hon hade suttit i en container i fjorton månader. Hon visade mig ärren på sina armar. Hon sa: "De tog allt från mig. Men de kunde inte ta Jesus."

Jag grät. Inte av medlidande. Av skam. För jag hade haft friheten att tala i åratal och ändå så ofta valt tystnaden.

Ni som läser detta i frihet — ni som kan öppna er bibel utan att någon knackar på dörren, ni som kan gå till kyrkan på söndag utan att bli fotograferade av säkerhetspolisen — jag ber er inte om att lösa Eritreas politiska kris. Jag ber er om något mindre. Och något större.

Jag ber er att veta deras namn. Att nämna Eritrea i era böner. Att fråga era pastorer varför det aldrig talas om det. Att vägra acceptera att vissa syskons lidande är för avlägset, för komplicerat, för obekvämt.

Containrarna i den eritreanska öknen har inga fönster. Men vi som lever i frihet har ögon.

Frågan är om vi väljer att öppna dem.