Jag minns hur det kändes att gömma en bibel. Inte som en bok man ställer i hyllan — utan som något man sveper i tyg, lägger under madrassen och ber att ingen hittar. I Teheran var det min verklighet. Jag trodde att den verkligheten var unik.
Den är det inte.
Just nu pågår en av de mest systematiska förföljelserna av kristna i modern tid — i Kina. Husförsamlingar stängs. Pastorer fängslas. Övervakningskameror med ansiktsigenkänning monteras utanför kyrkor. Barn under 18 förbjuds att delta i gudstjänster. Biblar censureras, kors rivs från kyrktak, och det statligt godkända evangeliet omskrivs för att passa partiets ideologi.
Och vi? Vi scrollar vidare.
Kinas kommunistparti har aldrig tolererat lojaliteter som konkurrerar med partiet. Men under de senaste åren har kontrollen intensifierats. Den så kallade "sinifieringen" av religion innebär att all tro ska anpassas efter partiets värderingar. I praktiken betyder det att kristna församlingar måste predika lydnad mot Xi Jinping — inte mot Kristus.
Det handlar inte om marginella grupper. Kina har en av världens snabbast växande kristna befolkningar. Uppskattningarna varierar kraftigt, men det kan röra sig om allt från sextio till över hundra miljoner troende. Majoriteten tillhör husförsamlingar som vägrar registrera sig hos staten — för att registrering innebär underkastelse.
Jag känner igen det mönstret. I Iran var husförsamlingen den enda platsen där tron kunde andas. Men det var också den farligaste platsen att befinna sig på. I Kina är det likadant. Att samlas i ett vardagsrum för att läsa Bibeln är en politisk handling — inte för att de troende vill det, utan för att regimen har gjort det till en sådan.
Den starkaste invändningen jag möter är denna: "Du förenklar. Kina har en annan historia, en annan kultur. Man kan inte jämföra med västliga ideal om religionsfrihet."
Jag förstår argumentet. Och jag avvisar det.
Religionsfrihet är inte ett västligt ideal — det är en mänsklig rättighet. Det står i FN:s allmänna förklaring, artikel 18, som Kina självt har skrivit under. Att hävda att kulturell kontext upphäver rätten att tro fritt är exakt samma retorik som iranska mullaher använder. Jag har hört den förut. Den luktar likadant oavsett vilket språk den uttalas på.
Andra säger: "Kyrkan i Sverige kan inte påverka Kinas politik." Kanske inte direkt. Men kyrkan i Sverige kan vägra vara tyst. Den kan namnge förföljelsen. Den kan be — inte som en from gest, utan som en krigshandling mot likgiltigheten. Den kan ställa krav på sina egna politiker: varför handlar vi med en regim som river kors och fängslar pastorer?
Det som skär i mig är kontrasten. Jag läser om kinesiska kristna som memorerar hela bibelböcker — för att de vet att bibeln kan beslagtas. Sedan öppnar jag svenska kristna sociala medier och ser debatter om vilken worship-låt som är mest "autentisk".
Jag dömer inte någons tro. Men jag frågar: har vi blivit så bekväma att vi glömt vad det kostar?
I Teheran lärde jag mig att varje bön var ett val. Att varje gudstjänst kunde vara den sista. Det var inte romantiskt — det var skräck blandad med en märklig, djup shadi, glädje, som jag aldrig känt sedan dess på samma sätt. Den sortens glädje föds inte ur bekvämlighet. Den föds ur att veta att det du gör kostar dig allt — och att du gör det ändå.
De kinesiska kristna vet det. De iranska vet det. Frågan är om vi som lever i frihet ens vill veta.
Det finns inget som hindrar svenska kyrkor från att lyfta Kinas förföljda kristna varje söndag. Det finns inget som hindrar kristna organisationer från att göra detta till en huvudfråga. Det finns inget som hindrar dig — du som läser detta i frihet, med din bibel öppet på bordet — från att låta deras lidande beröra dig på riktigt.
Hindret är inte brist på information. Hindret är att vi har vant oss. Vi har normaliserat tystnaden.
Min vän Parisa sitter fortfarande i Evin-fängelset i Iran. Jag tänker på henne varje dag. Och jag tänker på de pastorer i Kina vars namn jag aldrig kommer få veta — för att systemet har gjort dem ansiktslösa.
De har inte bett oss att rädda dem. De har bett oss att inte glömma dem.
Så jag frågar dig, rakt ut: när bad du senast för en kristen du aldrig träffat, i ett land du aldrig besökt, vars namn du aldrig kommer att lära dig? Och om svaret är "aldrig" — vad säger det om din tro?
Född i Teheran, kristen sedan 20 år, svensk sedan 15. Flydde Iran efter sin konvertering och bär på en berättelse som de flesta svenskar aldrig hört. Skriver om förföljelse, religionsfrihet och tacksamheten att kunna tro fritt.
Inga kommentarer ännu. Bli den första!
Nyheter om förföljda kristna drunknar i våra flöden medan kyrkan i Sverige tiger. Kristina Tehrani frågar varför vi kan fylla arenor för worship men inte samla hundra personer till bön för dem som sitter i fängelse för sin tro.
Afghanistans kristna är kanske den mest ensamma kyrkan i världen — utan namn, utan ansikte, utan röst. Kristina Tehrani frågar varför vi som har frihet väljer att titta bort.
Västvärlden upprätthåller handelsrelationer med regimer som fängslar kristna — och kallar det diplomati. Kristina Tehrani, själv flykting från Iran, frågar när "vi uttrycker oro" blev ett substitut för verklig handling.
Konvertiter från islam deporteras från Europa tillbaka till länder där de riskerar fängelse, tortyr och döden. Kristina Tehrani, själv konvertit och flykting från Iran, frågar varför kyrkans tystnad är så öronbedövande.
