Ditt medvetande passar inte i en ekvation — och det är materialismens största kris

Jag minns exakt när det hände. Jag satt i en föreläsningssal i Lund, andra året på molekylärbiologiprogrammet, och professorn beskrev hur natriumjoner strömmar genom jonkanaler i hjärnan. Varje steg var elegant, kvantifierbart, förutsägbart. Och sedan sa hon något i förbigående: "Och det är så ni upplever färgen röd."

Jag tittade ner på mina anteckningar. Jonkanaler. Aktionspotentialer. Neurotransmittorer. Ingenstans i den kedjan hittade jag rödhet. Inte upplevelsen. Inte känslan av att se en solnedgång och veta att den är vacker. Bara elektrokemi.

Det var första gången jag insåg att materialismen hade ett hål stort nog att köra en hel världsbild igenom.

Det hårda problemet som ingen löst

Filosofen David Chalmers formulerade det 1995, men problemet är urgammalt: varför finns det något det är som att vara medveten? Varför ger hjärnans fysiska processer upphov till subjektiv upplevelse — smärtan av att bränna sig, doften av nyklippt gräs, den där oförklarliga sorgen när du hör en viss melodi?

Det kallas "the hard problem of consciousness", och efter snart tre decennier av intensiv forskning har vi inte kommit en centimeter närmare en lösning inom en rent materialistisk ram. Vi kan kartlägga vilka hjärnområden som aktiveras. Vi kan mäta korrelationer. Men korrelation är inte förklaring. Att säga att hjärnaktivitet är medvetande är som att säga att radiovågor är musik. Radion fångar upp signalen — men signalen är inte radion.

(Ja, jag vet hur det låter. Jag hade sagt samma sak för fem år sedan. "Ge vetenskapen tid, så löser den det också." Men det här är inte ett empiriskt problem som väntar på bättre instrument. Det är ett konceptuellt problem.)

Och här blir det intressant...

Materialismen säger att allt som finns är materia och energi, organiserade enligt naturlagar. Men medvetandet vägrar att passa in i den berättelsen. Inte för att vi saknar data — utan för att subjektiv upplevelse inte är den typ av fenomen som fysiken är designad att hantera. Fysiken beskriver saker i tredje person: massa, laddning, hastighet. Medvetandet är per definition ett förstapersonsfenomen. Det är som att försöka fånga en doft med en linjal.

Därför ser vi idag framstående filosofer och forskare ta till alltmer desperata utvägar. Panpsykism — idén att allt, ner till elektroner, har en gnutta medvetande — har gått från marginell kuriositet till seriös diskussion i akademin. Tänk på det: hellre tillskriva stenar medvetande än överväga att materialismen kanske saknar en pusselbit.

Det starkaste motargumentet

Den mest hederliga invändningen är denna: "Vi har löst till synes omöjliga problem förr. Kanske är medvetandeproblemet bara svårt, inte omöjligt, för vetenskapen." Det är en rimlig hållning. Jag respekterar den.

Men det finns en avgörande skillnad. När vi löste problemet med livskraft (élan vital) visade vi att biologi kunde reduceras till kemi. Det fungerade för att det handlade om processer i tredje person hela vägen ner. Medvetandeproblemet är annorlunda — det handlar om övergången från tredjeperson till förstaperson, och det är inte alls uppenbart att den övergången ens är en naturvetenskaplig fråga. Den kan vara en filosofisk fråga som kräver filosofiska resurser.

Och det är här jag som kristen inte kan låta bli att notera något. Om universum skapades av ett personligt medvetande — en Gud som tänker, vill, upplever — då är det inte alls konstigt att medvetandet inte kan reduceras till materia. Då är medvetandet inte en oväntad biprodukt av blind kemi. Det är grundläggande, vävt in i verklighetens tyg från början. Materien förklarar inte medvetandet — medvetandet förklarar materien.

Som C.S. Lewis formulerade det: vi finner inte förnuftet genom att studera atomer, men vi finner atomer genom att använda förnuftet.

En personlig bekännelse

Jag blev inte kristen på grund av medvetandeproblemet. Men det var en av trådarna jag drog i som fick hela den materialistiska väven att börja repa sig. När jag insåg att min egen upplevelse — det mest självklara jag har, mer säkert än någon vetenskaplig teori — inte hade en plats i den världsbild jag försvarade, då visste jag att något var fel.

Inte med vetenskapen. Vetenskapen gör sitt jobb briljant. Felet låg i antagandet att vetenskapen är allt som finns. Det antagandet — scientism — är inte en slutsats av forskningen. Det är en filosofisk trosbekännelse som smugglats in innan forskningen ens börjat.

Så nästa gång någon säger att vetenskapen snart kommer att förklara medvetandet, fråga dem: förklara för vem? Svaret förutsätter redan det som skulle förklaras.

Och om det inte oroar dig — kanske du inte har tänkt tillräckligt länge på vad det innebär att du just nu tänker.