Bibelskoleelev och 19-åring som vägrar be om ursäkt för sin tro. Skriver om att vara ung, kristen och synlig i ett Sverige som tycker att Gud är passé.
Vi har byggt en digital församling som aldrig ställer krav på oss. Men tron var aldrig tänkt att konsumeras i ensamhet — den växer i friktion, i riktiga relationer, i allt det obekväma vi försöker scrolla oss förbi.
Vi är en hel generation unga kristna som lever dubbelliv — inte för att vi är hycklare, utan för att vi lärt oss att tron har sin plats: i kyrkan, inte på lunchen. Men en gömd tro kostar mer än vi tror.
Vi har gjort den tysta, privata tron till en dygd. Men det finns en enorm skillnad mellan ödmjukhet och rädsla — och många av oss unga kristna har blandat ihop dem.
Vi unga kristna har blivit experter på att tona ner vår tro för att passa in. Men en tro som aldrig tar plats är en tro som sakta dör — och det är dags att sluta censurera sig själv.
Vi har gjort tron till en estetik — ett moodboard med rätt bibel, rätt kaffe och rätt ljussättning. Men om tron aldrig kostar oss något offline, är det verkligen tro?
Vi unga kristna har gjort tron till en tentamen där vi måste kunna svara på allt. Men tro har aldrig handlat om att ha alla svar — det handlar om att våga gå vidare utan dem.
Vi unga kristna har blivit experter på att tona ner vår tro. Men när vi ber om ursäkt för att vi tror, säger vi egentligen att tron inte är värd att stå för. Det är dags att sluta med det.
Har du en fråga till Rebecka Holm? Skicka in den — skribenten svarar löpande.
