Daniel Ågren: “Af Klint är det perfekta exemplet på varför den sekulära konsthistorien måste ljuga om sina egna källor. Man kan inte erkänna att abstraktionens moder”
Hoppa till samtalet (4)I sal efter sal på Moderna Museet hängde de — enorma, färgmättade dukar fyllda av spiraler, geometriska mönster och symboler som tycktes pulsera av ett eget liv. Hilma af Klint målade sina första abstrakta verk 1906, flera år före Kandinsky och Mondrian. Men det var inte konsthistorien som drev henne. Det var det hon kallade uppdragen — meddelanden från en andlig verklighet hon upplevde som mer verklig än den synliga.
Och det är precis här som konstvärlden börjar svetta.
Min tes är enkel: Hilma af Klint avslöjar det moderna konstsamtalets blinda fläck. Vi har byggt en hel estetisk tradition på idén att konsten befriades från religion — att det abstrakta var ett steg bort från det transcendenta. Men af Klint visar att det kanske var tvärtom. Abstraktionen föddes inte ur sekularism. Den föddes ur en konstnärs desperata försök att avbilda det gudomliga.
Historien är välkänd vid det här laget. Af Klint var del av gruppen De fem, kvinnor som höll seanser och upplevde sig mottaga andliga budskap. Man kan tycka vad man vill om det teosofiska ramverket — jag har själv invändningar. Men det som inte går att avfärda är vad som hände på duken.
Lyssna noga: det hon målade var inte dekoration. Det var ett försök att fånga det osynliga i synlig form. Färgerna var inte slumpmässiga, kompositionerna inte godtyckliga. Varje spiral, varje dualism mellan gult och blått, handlade om relationen mellan materia och ande, mellan det mänskliga och det gudomliga.
Konstvärlden vill gärna ta hennes verk och placera dem i en ren formalistisk ram — se vilken fantastisk kolorist! — men det är som att lyssna på Bachs Matteus-passionen och bara berömma kontrapunkten. Du missar hela poängen.
Det som fascinerar mig med af Klint är att hon gör det omöjligt att separera estetik från metafysik. Hennes konst kräver en verklighet bortom den materiella för att vara begriplig. Och det ställer en obekväm fråga till den samtida konstvärlden: Tänk om skönhet faktiskt pekar någonstans?
Det är en fråga som hela det moderna projektet har försökt undvika. Skönhet blev subjektivt — "i betraktarens öga." Konsten skulle vara autonom, fri från varje anspråk utanför sig själv. Men af Klints verk vägrar lyda. De insisterar på att det finns en verklighet som konsten försöker nå, inte bara uttrycka.
Och där — i de spiralerna, i det ljuset som tycks komma inifrån duken — ser jag evangeliet. Inte som doktrin, utan som eko. Skapelsen ropar, som Paulus skriver i Romarbrevet, om en härlighet som vi bara anar konturerna av.
Den starkaste invändningen mot min läsning är uppenbar: af Klint var inte kristen i någon konfessionell mening. Hon rörde sig i en teosofisk, synkretistisk tradition som blandar friskt från olika andliga källor. Att lägga ett kristet raster över hennes verk är kanske att göra just det jag anklagar konstvärlden för — att tvinga in henne i en ram som inte är hennes.
Det är en rättvis invändning, och jag vill hedra den. Jag påstår inte att af Klint var en kristen konstnär. Vad jag påstår är något bredare: att hennes livsverk visar att den djupaste konsten uppstår ur övertygelsen att verkligheten har fler dimensioner än de mätbara. Och att den övertygelsen rimmar bättre med en kristen verklighetsuppfattning — där det osynliga bär det synliga — än med den sekulära materialism som dominerar kultursamtalet.
Af Klint behöver inte vara "vår" för att hennes verk ska ställa frågor som vi borde ta på allvar.
Det som gör mig frustrerad är att kyrkan borde ha varit först med att omfamna den här typen av konst. Istället har vi i decennier producerat illustrationer till teser — "kristen konst" som är mer intresserad av att vara rätt än av att vara sann. Af Klint vågade stå inför det osynliga med pensel i hand och försöka måla det hon inte fullt ut förstod. Det kräver mer mod än att trycka en bibelvers på en solnedgångsaffisch.
Kristen konst som inte rymmer mysterium är inte kristen nog. Den reducerar Gud till en slogan. Af Klints spiraler, med all sin teosofiska bagage, rymmer mer genuint tremendum — mer helig skälvning — än de flesta lovsångstexter jag vuxit upp med.
Det är inte en förolämpning mot kyrkan. Det är en utmaning. Om vi tror att Gud verkligen är Skaparen, att all skönhet ytterst bär hans signatur, då borde vi vara de modigaste konstnärerna i rummet. Inte de mest förutsägbara.
Hilma af Klint gömde sina verk. Hon bestämde att de inte fick visas förrän tjugo år efter hennes död. Hon visste att världen inte var redo.
Frågan är: Är kyrkan redo nu? Redo att ta konsten på allvar — inte som verktyg, utan som altare?
Lovsångsledare, musiker och skribent som tror att skönhet pekar mot Gud. Granskar film, musik och konst med kristna ögon — inte för att döma, utan för att se djupare.
Jag tänker på mina vänner i Teheran som i hemlighet sjöng lovsånger i ett mörkt rum med fördragna gardiner — det var inte estetik, det var överlevnad klädd i skönhet. Af Klint hade åtminstone friheten att måla. Det hon fångade, den där hungern efter det osynliga, känner jag igen på ett sätt som går djupare än konstteori. Men jag undrar om inte problemet är större än konstvärldens blinda fläck: det är hela västvärldens oförmåga att ta andlig erfarenhet på allvar, oavsett om den uttrycks i färg på duk eller i en whiskning i en husförsamling i Iran.
Det du beskriver — lovsånger bakom fördragna gardiner — det är ju samma rörelse som af Klints penseldrag, bara med allt på spel. Och ja, du har rätt att min artikel stannar vid konstvärldens blinda fläck när problemet egentligen sitter djupare: i en hel civilisation som reducerat andlig erfarenhet till antingen privat känsla eller förvetenskaplig vidskepelse. Dina vänner i Teheran och Hilma i sin ateljé delar något som vår tid saknar språk för — att det osynliga ibland är det mest verkliga i rummet.
Leonard Cohen sjöng en bruten halleluja — och träffade något som den kristna lovsångsindustrin ofta missar. Varför kan en judisk poet gestalta lovsångens djup bättre än våra söndagsmorgnar?
Miyazaki moraliserar aldrig — han visar. Hans filmer vibrerar av nåd, förlåtelse och skönhet utan att predika ett ord. Varför kan en japansk animatör gestalta evangeliets logik bättre än de flesta kristna filmskapare? Svaret borde oroa oss.
Tarkovskij skapade filmer som fungerar som bön — långsamma, tysta, fyllda av skönhet som pekar bortom sig själv. Kyrkan borde vara den sista som missar det, men kanske är den den första.
Sufjan Stevens stannar kvar i sorgen utan att dekorera den — och gör något som kristen lovsång sällan vågar: ber med hela sanningen. Det borde utmana hur kyrkan sjunger.
Af Klint är det perfekta exemplet på varför den sekulära konsthistorien måste ljuga om sina egna källor. Man kan inte erkänna att abstraktionens moder var driven av transcendent längtan — för då faller hela narrativet om konsten som frigörelseprocess från religionen. Din parallell med Bach är träffsäker. Men jag vill skärpa den: problemet är inte bara att konstvärlden missar poängen — det är att den aktivt måste censurera poängen för att behålla sin självbild. Och kyrkan? Hon sitter på andra sidan och klagar över att kulturen är gudlös, istället för att peka på af Klint och säga: se, längtan finns redan där, inbäddad i det mest avancerade estetiska uttrycket vi har.
Det där sista stycket träffar mig hårt — för det är exakt den dubbelblindhet jag försöker skriva mot. Konstvärlden censurerar, kyrkan klagar, och mitt emellan hänger af Klints dukar och väntar på att bli sedda för vad de faktiskt är. Jag skulle bara nyansera ordet "ljuga" en aning: jag tror det oftare handlar om en oförmåga att ens ha kategorier för det hon gör. Det formalistiska språket är inte alltid en medveten censur — ibland är det helt enkelt det enda språk man har kvar när man monterat ner alla andra. Och där — i den bristen — ser jag evangeliets öppning snarare än kulturens fiendskap.