Sveriges läroplan utger sig för att vara neutral, men den bekänner sig till en egen världsåskådning — sekularistisk relativism — och undervisar den med samma självklarhet som fysikens lagar. Det är dags att ställa frågan: vad tror egentligen ditt barns skola på?
Sverige är ett av Europas mest restriktiva länder när det gäller hemundervisning. Klara Vägmark, själv hemundervisad, argumenterar för att förbudet inte skyddar barn — det skyddar statens monopol på att forma framtidens medborgare.
Sverige har skolplikt, inte undervisningsplikt — och skillnaden avslöjar en stat som vill kontrollera inte bara vad barn lär sig, utan vad de ska tycka. När kommuner nekar hemundervisning med hänvisning till "samhällets värdegrund" handlar det inte om barnens bästa, utan om ideologisk likriktning.
Sverige har i praktiken förbjudit hemundervisning — trots att internationella konventioner ger föräldrar företrädesrätt att välja utbildning. Mikael Bergström argumenterar för att föräldrar, inte kommunen, känner sina barn bäst.
Den svenska kommunen har fått en roll den aldrig var tänkt att ha — och den kostar oss inte bara pengar utan frihet. När monopol kallas solidaritet är det dags att ifrågasätta systemet.
Subsidiaritetsprincipen — idén att beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt — är den mest underskattade idén i svensk politik. I ett land byggt av folkrörelser har vi glömt att samhället inte börjar i riksdagen utan i familjen.
Kristna i Sverige röstar — men alltför många gör det reflexmässigt, utan att ställa partiernas politik mot sina djupaste övertygelser. Det är inte bara ett demokratiskt problem. Det är ett moraliskt sådant.
Rätten att välja skola framställs som ett privilegium för de rika. Men det är familjer utan resurser som förlorar mest när staten stänger dörren till valfrihet. Skolval är inte en klassfråga — det är en frihetsfråga.
